Category: Milo

Narkos på 2 åring

Jag var verkligen inte så stark som jag trodde! Det brast för mig, helt. Men lyckades iallafall inte visa Milo att jag var ledsen men på Cityakuten imorse blev det Mamma Tess som sjuksköterskorna fick trösta, inte Milo.

11:30 Ska jag börja skriva det här inlägget redan nu från väntrummet, med risk för att tårarna kommer forsa, igen, äsch, folk här om någon förstår väl och är vana. Varför är man så, eller man, jag, att sitta och skämmas och nästan gömma gråtet och torka lite så där i smyg – ”hoppas ingen ser”.. Gick direkt in på toaletten och grät klart när jag hade lämnat Milo för att sen gå ut och sätta mig och lossas som ingenting. Löjligt va. Även om jag såg fler mammor och pappor som gjorde exakt som jag i morse.

Milo ligger nu inne på operation, precis blivit nersövd och jag vet så väl, det är världens enklaste, lättaste operation då Milo ”bara” ska få rör i sina öronen efter att ha haft alldeles för många öroninflammationer nu. 3 st på ett halvår, alltid direkt i samband med förkylning så kom öronen strax därefter, och med hög feber. Nya penicillinkurer på det där första aldrig tog, (Kåvepenin) fast vi sa det till läkarna varje gång, men där dom höll fast att dom alltid skriver ut Kåvepenin först, för bakterier ändrar sig, och ”så gör man” men det har aldrig fungerat på Milo utan alltid blivit ett återbesök och då blivit byte till Amoxicilin, som är det som har hjälpt Milo istället. Likadant varje gång. I USA däremot, då Milo fick öroninflammation även där nu sist i december, så var informationen helt tvärtom. Där var Kåvepenin ”gammalt” det skrev man inte ut alls, det var länge sedan man hade slutade med det! Toppen, sa vi och fick Amoxicilin direkt. Och Milo blev också frisk snabbare. Så bara det att det alltid har blivit två kurer för Milo tidigare varje gång han har varit sjuk stackaren och allt för mycket nu med öronen så tvekade vi inte en sekund att Milo skulle få rör tillslut. Vi var ganska inställda på det. Så för oss en självklarhet och för att tillägg att Christer var öronbarn så han vet vad Milo har fått gå igenom. Som förälder bestämmer du själv men för oss räckte det med att det är en ”allmän” rekommendation och något som är väldigt vanligt att små barn får idag.

Själva operationen och rör tänker jag att jag inte skriver så mycket om, det är en lätt, allt för vanlig operation, tar inte mer än en kvart men det jag tänkte, som jag vill dela och skriva om, som jag hade mest tankar kring, var själva narkosen för det var den som jag gick och tänkte på och inte kändes kul alls. Att söva en tvååring. Vem ska med in, jag eller Christer då jag redan blev ledsen när jag läste att endast en förälder får följa med in. Så var det på Cityakuten här i Stockholm iallafall där vi hade vår tid men vet att på vissa ställen kan båda två få följa med. Christer, mitt nav, vill ju att vi båda ska vara där vid Milos sida, vad är bäst, att jag är med eller att jag ”slipper se” men insåg att det blir nog jag för Milo är väldigt mammig just nu och skulle Milo ropa mamma hade det varit så mycket värre. Vi beslöt att jag skulle följa med in men vi båda satt med i samtalen då du träffar läkare och narkosläkaren först.

– Nu måste vi ta ett beslut. Han är så trött nu att det inte kommer bli bättre. Antingen tar vi mer lugnade eller så kör vi och det kommer bli motstånd men det är ok! – Kör! sa jag sen brast det för mig..

Förberedelserna vill jag skriva om, för det tyckte jag var oklart. Inte oklart på det papper vi fick men att jag fick olika information från olika håll.

Fasta: På vårt stod fasta 6 timmar innan. Med 2 timmar innan ok med saft eller vatten. Välling då? Jag ringde och frågade även fast jag visste nog svaret och ja, det gick under vanlig mat som ante mig. Milos operation skulle vara kl 09:00 och då kom nästa grej, – hur förklarar vi för Milo 2 år att han inte får något att äta när han vaknar. Ingen frukost. Och åka in till stan på tom mage och säkert väntetid på det. Vi gjorde så här då, i natt som var, vi förekom Milo och tänkte att vi väcker honom stillsamt i natt kl 03 och ger honom välling. Lite flyt hade vi för Milo vakande faktiskt själv 02:40 i natt, som han hade hört oss med våra planer, team work!:) så vi gav välling direkt och så somnade vi alla om. Det gjorde att han inte frågade om mat direkt när han vaknade och höll sig faktiskt förvånansvärt bra.

Milo var på sitt glittrande humör som han alltid är. Så himla glad som vi allt för ofta är bortskämda med. Vi hade pratat om på morgonen att vi skulle till doktorn, för att kontrollera öronen igen och Milo förstår så väl nu och visade själv och peka ”Dää” på sina öron, att däää skulle doktorn lysa och titta.  Ja det ska Doktorn Milo. Där! För se att Milos öron mår bra!

EMLA-plåster. På vår info lapp stod det också att vi själva skulle köpa EMLA-plåster och sätta på, 2 timmar innan OP. En på vänster ovansida hand, en i vänster armveck. Det hörde jag också att alla inte får den informationen. Jag tänkte ju direkt hur tusan ska dom stora plåstrena få sitta kvar på Milos lilla hand och arm, och hur och varför ska dom sätta nål i hand och armveck på 2 åring, innan narkos?! När någon annan fått information att endast mask används vid sövning på barn. Så är det alltså inte. Dom tar beslutet där på plats, på barnets status och är barnet lugnt så tar man nål, annars sätter man den efter. Oavsett så är det väl bra då att man har förberett. EMLA plåster är alltså ett plåster med bedövning för er som inte hört om det tidigare. Hade själv ingen aning om EMLA plåster förrän nu här till Milo.

Att få på Milo EMLA-plåster trodde jag aldrig skulle gå men helt otroligt att han lät dom sitta kvar. Vi förklarade att det här plåstret heter Emla och det ska vi sätta här som du ska få visa doktorn! Han fick känna och se själv och direkt efter armvecket så drog vi på en tröja så glömde han den, på handen så petade han desto mer men vi sa att Doktorn vill se det så du kommer få visa det. mmm sa Milo, tittade och sen släppte han det fokuset otroligt nog. Och hur gulligt att det första han gör vid träff av läkaren så sträcker han stolt fram sin lilla hand och ville visa! Milo sötis!

Det var ju lika stort som hans hand och när den där salvan kom på huden så halkade ju det där jäkla plåstret runt! Vi tog en liten gasbinda och tejp och satte över, för annars hade det trillat av. Hur tänkte dom här till små undrar jag? Det gick ju bra men kändes inte optimalt för små händer.

Batman med EMLA-plåster.När Christer tog min väska i morse så hörde jag ”schit” – ok, den vägde en del. Mamma Tess hade packat för att vara borta i en vecka tydligen men! Manligt, kvinnligt! Jag visste precis vad jag ville ha med mig, och jag tänker alltid, hellre att jag har för mycket än att Milo saknar något när vi sitter där.  Jag vet EXAKT vad Milo kommer vilja ha för leksaker, jag vet precis vad han blir glad över och som kan underhålla om ev förseningar och i väntan, och jag vet EXAKT vad Milo kommer att vara sugen på när han vaknar så jag hade Milos favoritbilar med, ”ajpäääd” hans små figurer från gänget i ”Paw Patrol” – lätta, smidiga att ta med, en liten fin passande bok med klistermärken som jag hittade igår, där du klär på nallar kläder i sjukhusmiljö” Perfekt, pedagogiskt och bra! Milo gillar klistermärken, bra tidsfördriv att sitta och pilla med, och den kom väl tillhands. Milos gosekanin, napp och två snuttefiltar! Blöjor då vi drog på en innan operation. Mat tog jag med Milos favoriter som Oreos, japp, han kommer få äta precis vad han vill på uppvaket, även om det är onsdag, även om det är kakor och godis! Så jag hade också en klubba med, några ostar då han har börjat gilla dom där röda små Baby Bell tror jag att dom heter, perfekt att ha med i väskan. En smoothie, välling (troligt inte vill ha men alltid bra) en päronfestis, favoritsmaken, ett äpple och banan, och vattenflaska då han dricker rätt mycket vatten. Eh ja, ok, jag ser, det var lite mycket i väskan men som sagt, jag sitter hellre där med för mycket med mig än att Milo säger ”ooosst” och så har jag inte det. Sen var det ändå Christer som fick bära väskan, hehehe! 🙂

Känns som jag skjuter på och förtränger narkosen. Usch! Ja, vet du, det var verkligen inge kul! Allt gick så himla bra men tiden i väntrummet gick upp mot 2 timmar och 15 minuters väntan! Försenat 2 timmar(!) med en två åring! Milo vår tappre hjälte, med två besök dessutom då du först träffar läkaren för allmänt samtal. Ut igen i väntrummet. In efter en timme igen då för att träffa narkosläkare som berättar mer hur allt går till, och då också få i lite lugnande för snart skulle vi in. Lugnande i form av lite bladning i saft, som gick relativt lätt att få i Milo. Han var nog bara glad att få lite att dricka efter nu tom mage sedan 3 på natten. Stackaren! 🙁 Men gick bra. Det verkade inte smaka annat än saft så det slank ner. Men lugnande vill jag ju inte säga att det var för här hade nu 2 timmar passerat och Milo blev förvisso tröttare, påtagligt, men nu hade det gått allt för länge och alla leksaker hade vi lekt med, tom ipäden började bli tråkig, på tom mage så började Milo nu tappa humöret. Och där, där tippade det! kl 11:15. Bortskämda föräldrar som vi är med Milos ständiga glada humör så blir det väldigt stor skillnad, Milo bågade sig, ville inte sitta i knät och storgrät så han blev röd och svettig. Nu var det inte kul alls! Och jag förstod honom såååå väl! Då började jag känna att nu får dom tusan släppa in oss, låter man en 2 åring vänta i över 2 timmar!!? Men tänkte, vi kan inte tappa det där och då, vi måste vara lugna, men första läkare jag såg komma förbi, stannade jag med en skrikandes Milo i famnen och försökte behärskat och ”vänligt men bestämt”,  hehehe, säga att nu har vi väntat för länge! Nu kommer vi inte kunna vända Milo! Hade vi fått komma in bara 10 minuter tidigare hade vi sluppit detta! Vi känner Milo så väl. Han hade hållt sig lugn om vi sluppit vänta. Antingen hade vi tur, eller så gjorde dom nåt för nu fick vi komma in direkt. Men Milo var ju helt slut. Genomsvettig, gråtig, men samlade sig för nu började jag visa och förklara allt för att försöka vända Milos fokus, medan jag kände att nu slog mitt hjärta snabbare och gråten var nära hos mig när vi pussade om Christer och lämnade Christer bakom oss och kom in i kall, ljus, men väldigt fin operationssal. Usch, mina tankar kom som en blixt tillbaks när jag själv låg där och opererade handleden som jag bröt när jag halkade när Milo bara var 10 dagar gammal. Enda gången, peppar peppar, som jag legat på operationsbord, och knappt varit sjuk ens i liv, men så glad nu, idag, att jag fick den erfarenheten med narkos och operation för jag visste ju nu mer hur en narkos går till. Med Milo i famnen blev jag så glad över teamets vänlighet, som gjorde mig direkt lugn. 4 st stod samlade runt och Milos tårar rann fortfarande men något lugnare och fick lite Milo skratt när narkosläkaren blåste lite såpbubblor. Mask beslutades skulle tas, så ingen spruta under vak, men nu var Milo så pass trött att när mask visades med annars nyfiken Milo så kom tårarna och skriken igen och nu kände jag mina egna tårar bränna när han satt i min famn. Han började göra motstånd och lyssnade inte alls längre och tillslut sa läkaren att det är bara två val, vi förstår det är hemskt men nu kommer inte Milo lyssna mer vad vi försöker förklara och då är det bara ”hårda” tag och han kommer fixa det eller så är det mer lugnande medel som gäller. At gått igen och ta mer lugnande kände jag verkligen inte ett alternativ. Inte nu när vi äntligen var här! Vi kör! sa jag och alla 4 lugnade mig och sa att det här kommer gå jätte bra, han kommer göra motstånd men kommer inte komma ihåg detta. Milo GALLSKREK, vred, vände sig, så jag knappt kunde hålla honom och när han trycks på den där masken, på hans lilla mun och ansikte, då, då kom mina tårar, jösses vad dom forsade, men kunde ändå hålla lugnet, för jag tänkte Milo ska inte se, eller känna att mamma gråter. Ena sköterskan bredvid mig kramade plötsligt om mig, och höll om mig hårt, det, det kändes jätte bra! Vad liten och ynklig jag plötsligt kände mig. Den kramen behövde jag, för dom förstod, så här var det, dom var vana, det gjorde allt, att hon såg mig, att det var ok att jag tappade det, att jag fick gråta. Det var HEMSKT att se den där masken över Milos ansikte, men narkosläkaren pratade lugnt, till Milo och till mig och sa stegen att bra att han skriker för då andas han djupare in, sen börjar det värka och då rör sig kroppen något till även fast han inget känner, sen somnar han. Jag vet inte vilket som var värst, när han skrek eller när han plötsligt somnade och vi lyfte över honom på britsen och jag var tvungen att snabbt gå. Älskade lille plutt! Mamma finns här utanför! Snart är du klar! Sköterskan höll fortfarande om mig och kramade om mig, sa att det var ok, att hon själv grät när hennes båda barn hade varit med om samma, och så ledde hon mig ut och vi pratade på vägen. Jösses vad jag grät mer när jag vände mig om sista gången och Milo ligger där, så liten, sover, på den där stora sängen, med läkarna runt omkring sig och mamma måste gå! Nä det var helt emot instinkten när man bara vill kasta sig över honom och hålla om honom, nära, hårt, känna hans lukt och andetag. Milo! Mamma kommer snart! Snart är vi hemma igen! Jag gick till toaletten och grät lite till. 11:34 Allt har gått bra! Äntligen kom läkaren ut! – Milos mamma? JAAA! Hörde jag mig själv skrika, kanske något för högt så folk hoppade till! Som man fått BINGO liksom! Ja!! Jag är Milos mamma! HÄR ÄR JAG!!!! 11:40 fick jag äntligen komma in på uppvaket! Och det är den här stunden jag kommer att välja att se. Kan varit det sötaste och har du ditt barn eller nära som väntar på operation med narkos, ta fram bilden när du kommer sitta där, bredvid din nära igen, och vara med när dom vaknar upp. Eller det kanske man bara får göra med barn förresten. Oavsett. Om du har barn som har en kommande operation – tänk när du får kliva in där, och återigen vara vid dens sida. Milo sov så gott och tror det tog knappa timmen så öppnades ögonen och jag frågade om han var hungrig och ville ha kaka. mmm! Sen hade vi kalas. Åt kakor, drack saft, åt ost och fick klubba. Sötaste, älskade Milo. Rufsig, svettig kalufs, lite röd om kinder, glansiga ögon och lite yr, men fick fram ett ”wooooo” när han såg osten! haha! Jag började skratta! Ja wow Milo! En ost! haha! Och oj vad han åt kakor! Men lät honom! Milo hade ju fått diplom! Milo hade ju varit MODIG och opererat öronen! Klart vi ska ha kalas! Klart man får äta vad man vill! Jippi Milo! nu är du klar! Snart får vi åka hem! Snart får vi gå ut till pappa! Christer stackaren som fick strosa på stan under tiden. Glad men trött kille somnade i bilen hem men lekte lite och vi var nog fler som tyckte det var skönt att komma hem. Ett litet glädjetjut av Milo i hallen när han sprang fram till sina bilar som låg i vardagsrummet. Men nu sover Milo igen, tror jag det, han behöver nog ta igen sig.

Herregud vad skönt att det är över! Milo, vår Milo! SÅ duktig du har varit! Vi älskar dig!

/Mamma och Pappa

Allt om narkos kan du läsa om här, en sida för både barn och vuxna! www.narkoswebben.se

 

Posted in: Föräldrar, Milo
Kommentarer (0)

Always trust your instinct

Magkänslan! Lita alltid på den. Framför allt mammahjärtat.

Milo har varit förkyld, men är inte alla barn det så här års. Tycker det bara är långa, härliga, gula snorsträngar på alla barn man möter nu. Milo har ändå klarat sig bra. Inte varit sjuk (peppar,peppar) sen i somras men då var han ju också riktig krasslig med tung öroninflammation och hög feber. Men snorig nu, och lite hostig, men utan feber. Ändå har han sitt ständiga leende och bus i blick men man känner sitt barn alltså för Milo är just så pass glad om dagarna, vi är bortskämda där med Milos ständiga glada humör. Är han lite tystare, framförallt klängigare så är det hans första cue att han inte riktigt mår topp. Han vill liksom hänga på halsen på mig och vägrar gå själv tex och då vet jag att det är något. Och just så var han i helgen. Och sovit sämre efter att sovit hela nätter. I helgen sa han också ont då det är så skönt att Milo nu kan förklara mer och säga när något inte är bra. Han är väldigt lätt att kommunicera med så det första vi frågade var om han kunde peka vart det gjorde ont och då pekade han på öronen. Eftersom det som sagt var öroninflammation i somras så ringde vi direkt för tid och koll, vi ska ju dessutom flyga nästa söndag. Milo var solstråle sen igen dagen efter men vi tänkte, vi håller tiden nu då den var några dagar efter, vilket var idag. Och det visade sig ju, att Milo hade öroninflammation, på båda öronen. Lilla plutten! Ändå så glad! Men ja, mamma och pappa har sett att du varit hängig, och inte riktigt ätit som du brukar. Det var en ”lättare” öroninflammation så penecelin nu i 5 dagar och läkare sa att denna typ inte ska påverkas vår flygning nästa vecka och bra att vi kom in för han ska vara frisk till nästa vecka. Det håller vi verkligen tummarna för och egentligen känns det inte jätte bra att flyga 10 timmar en vecka efter avslutad penecelinkur med Milo om jag ska vara helt ärlig. Även om läkaren sa det som är en öronspecialist för förtydliga och där vi varit tidigare med Milo, så jag får väl trots allt vara lugn med hennes ord. Vi åker ju också till USA, Om det skulle vara något. Jag får tänka istället, va ”bra” att Milo fick detta nu, och att vi tog tiden och tittade upp så snabbt, för nu har han redan påbörjat sin medicin. Vi håller tummarna. <3

Så. Nu myser vi i sängen lite med ajpääääd och YouTube som blivit Milos nya favorit där han hittar alla filmer helt själv och rätt kul att se vad han väljer. Mycket ”motortrucks” och filmer på olika språk med färger i fokus. Säga vad man vill om ajpäääd, ajfåån, joootube, men jösses vad Milo snappar upp och lär sig. Nu är det ju inte bara svenska ord, nu säger ju Milo Schoolbus, motortruck, orange, police car mm, jag känner så länge man bara har koll hur LÄNGE han sitter där, så är jag helt för, alla gör som dom vill, men jag känner, jag kan och vill inte hålla Milo utanför den utvecklingen. Det finns så mycket lärande i det idag, som inte fanns förr.

Så kram från sängen, Milo kollar YouTube och jag jobbar undan lite. 

Posted in: Milo
Kommentarer (2)

Godmorgon 

Det bästa med att bo på hotell? Jag får sovmorgon och sova mellan mamma och pappa och sen får jag äta smoothie i sängen och titta lite på babblarna. Jag gillar hotell!


Hä rå! Kram Milo💙

Posted in: Föräldrar, Milo
Kommentarer (0)

RIXFM Festival Norrköping

Lånar mammas blogg och lägger upp mina bilder från igår. Hej! Milo här! 👶🏼💙

Igår var jag med mamma och pappa på RIXFM Festival igen. Jag börjar bli van, nu i Norrköping. Jag har jätte tuffa hörlurar som jag har fått från mammas snälla kompis Sandra så jag inte får ont i öronen för ljudet är så högt här. Jag tycker det är jätte skönt. Mamma trodde jag skulle dra av mig dom men varför det! Jag är ju jätte tuff i dom och hade dom hela kvällen. 

Jag träffade mina kompisar Laila och Roger som jobbar med pappa. Och Benjamin Ingrosso som jag gillar så mycket för han är så glad och busar alltid med mig. Massa andra roliga artister med. Äsch. Nu har jag glömt vad dom heter. Det var så många. Jag är själv artist nu. Fick en sån där bäädge eller vad det heter, som man har runt halsen. Jag dansade bakom scen, Bäk stäjtsch, sen fick jag gå upp på scenen med pappa! Va? Va sa ni? Vart ska jag se, ska jag le? Jag hör inget!Gud vad ni ser roliga ut när ers munnar rör sig men jag inget hör! He he! Här då! Här är min kompis Benjamin. Han är cool!Wictoria är söt. Hon har så fint hår! Sen testade jag ljudet. Det lät bra!Det är är min artist bäädsch.Kolla Roger och Laila. Jag tog en sälfii med mamma och Laila. Ok tjejer! 1-2-3!Blev den bra?Vänta! En till! Så! Tack!

Jag dansade sen lite bäk stäjts innan jag fick gå upp på scenen med pappa. Det var häftigt. Den där tuffa artisten Månns Zilverlöv eller vad han hette sjöng jätte bra men jag tyckte hans rökmaskin var coolast.

Kolla pappa! Rök!! Åh! Kolla pappa! Lampa! Va? Sjunger Måns? Men jag hör ju inget!

Gud va roligt jag hade! Jag gillar RIX FM och pappa har så häftigt jobb! Jag var vaken hela tiden. Jag slocknade direkt när jag kom tillbaks till hotellrummet. Orkade inte efterfesten men jag tror jag var för liten för den. Det var mysigare att sova. Drömde om att jag ska bli artist en dag. Det vore häftigt.

Hä rå! Imorgon åkt vi hem igen!

Kram Milo


Posted in: Milo, Red Carpet
Kommentarer (0)

Dagens outfit

Posted in: Milo
Kommentarer (0)

7 månader

Hipp Hipp Hurra! Idag blir Milo 7 månader!  Nu exakt! 18:30! Vi sjunger alltid för honom kl 18:30 den 4:e varje månad. Ja, det kan man väl få göra det första året! 😄 El så ska vi fortsätta, tills han är 20! Minst! VARJE månad! -Men mamma, sluta! Måste du ringa varje gång och sjunga! 😄 Hi hi hi! 

Grattis vår lille plutt! Världens gladaste bebis! Är du det eller? 😄😍🎈

Posted in: Milo
Kommentarer (0)